I fredags spelades som ni vet ett riktigt prestigemöte, Oranje mot SUS BK. Vi hade äntligen tagit vår första seger för säsongen förra helgen medan SUS efter två premiärvinster började jaga sitt uppflyttningsspöke på flykten rejält. SUS hade även lite problem att få ihop tillräckligt med folk för att få en bred och slagkraftig trupp, men lät ändå väsentligt starkare än senast mot Makkabi. Till slut blev rödingarna 13 man.
Vi pratade före matchen om att knepet för att slå SUS är att använda fart, både i ben, tanke och bolleveranser. Och när matchen började gjorde vi just...inte det. SUS var inte särskilt farliga, men spelade ändå lite smånätt (och slow) fotboll. Rätt stabilt bakåt, inte oävet via mitten och med lite djupledsbollar som inte helt saknade kvalitet. Vi å andra sidan hade en del boll, men det gick förtvivlat långsamt och det såg krampaktigt ut. Dock kan en del av det skyllas på att solen stod rakt i ögonen på oss, och alla spelarna vittnade om att man var tvungen att titta tre gånger innan man såg om det var en röd eller en svart spelare man tänkte passa till. Så det är en ursäkt, men vi borde trots detta ha kunnat prestera mycket bättre än vad vi gjorde. Att SUS dessutom lyckades göra två mål utan att skapa några egentliga chanser får kategoriseras som både märkligt och imponerande. Det bör dock sägas att vi inte heller förtjänade att leda i halvtid, utan SUS hade, trots lite tunga ben, varit lite hetare rent allmänt.
Jag var riktigt besviken i halvtid, men kände att om vi bara tog tag i det här hade vi alla chanser i världen att vända, och det verkade som att alla höll med mig. Nu skulle vi dessutom slippa solen i ögonen.
Och mycket riktigt, så fort domaren blåste igång andra halvlek var det ett helt annat Oranje som stod på banan. Nu började vi springa, spela bollen snabbare, vilja ha bollen och började även skapa chanser. Och det dröjde inte länge förrän vi fick vårt första mål, när Henke blev nerdragen i straffområdet. SUS BK verkade anse att straffen inte var den solklaraste i historien, och kanske var det så. Hur som helst stegade Adam fram och slog säkert in bollen till 1-2. Ett tidigt mål kändes väldigt skönt, och nu hägrade tre poäng. SUS BK verkade tunga och tröga redan från start i andra, och även om vi fortfarande kan mycket bättre var det nu vi som styrde spelet och skapade chanserna. Jag tror att SUS skapade en enda chans i hela andra halvlek, och det var en lobb som Emil på mållinjen hade full koll på.
Dock var det ingen chanskavalkad från vår sida, det kan man inte säga. Men halvvägs in i halvleken kom kvitteringen när Jannis sprintade ifrån SUS-försvaret på högerkanten och serverade Adam bollen några meter framför mål. Adam gjorde inget misstag denna gång heller, utan slog säkert in 2-2. Nu kändes det lite som en tidsfråga innan trean skulle komma, men det ska göras också. Och de chanser vi skapade missades eller stoppades av backar eller målvakt. Men straff verkade ju vara ett säkert sätt att göra mål på, så vi såg till att skaffa en till. Inte heller denna föll i god SUS-jord, men vi bad inte om ursäkt för den (särskilt inte efter de dubbla straffarna vi åkte på mot Tolkarna ...). Denna gång gjorde SUS-Jonte i mål en fin räddning, men på returen kunde Adam slå in segermålet (även om många trodde att den gick i stolpen, när de slog emot innerstolpen i mål). Sista 10 minuterna blev det aldrig oroligt, men vi lyckades inte heller göra fler framåt.
Sammantaget var det en rättvis seger, men om SUS BK hade haft 15-16 man och alla sina bästa med hade det kunnat bli en annan historia. Å andra sidan saknade vi ju också en del tunga namn, även om vi var fler på plats. Dessutom hoppas jag att vi kan lyfta oss lite till höstens möte. Andra halvlek var ändå okej, men vi måste våga spela ut mer. Nu känns det som att vi är rädda för att göra fel, och då blir det just fel, eller helt utan flyt i spelet. Vi lirar ju för att det är kul, så då gäller det att våga ha kul också.
Försvaret får dock höga betyg denna gång, det kändes väldigt sällan farligt när rödrockarna kom farande, och målen är sånt som helst inte ska hända, men ibland gör det. Kul att ha Emil tillbaka som kan styra laget bakifrån, och att Bernards axel verkar hålla för spel igen. En normal match håller vi nollan i en sån här tillställning. Det fanns också många som lyfte sig till en bra nivå i andra halvlek, men Matchens Lirare får denna gång två spelare dela på. Dels Adam, som gjorde ett äkta hattrick i andra halvlek, och dels Bernard, som förutom distinkt, vältajmat och felfritt spel dessutom hade matchens behållning i en äkta Schwarz-glidtackling, när han bakifrån kommer glidande och tar bollen från SUS-forwarden som fortsätter framåt utan boll.
Nu har vi i alla fall börjat ta trepoängare, nu ser vi till att spela ut och fortsätta med det. Härnäst väntar Makkabi på söndag!
/Boss
PS. Om man har en trist måndag kan man på ett enkelt sätt piggas upp av SUS hemsida (http://susfotboll.blogspot.se/). Aldrig har förnekande och oförmåga att inse sina tillkortakommanden varit lika underhållande. Själv tycker jag att SUS BK var väldigt duktiga som gjorde två mål på en chans och att domaren tvärtom var väldigt snäll mot SUS BK, eftersom han inte blåste straff för den solklara handsen i deras straffområde. DS.
Bra skrivet coach.
SvaraRadera/Jannis