Matchrapport: Oranje-Azzurri 1-2 (0-2)!

Nu har det gått några dagar sen den tunga förlusten, så nu börjar det bli dags att skriva en rapport om en förlust som på flera sätt var väldigt oväntad och på andra sätt rätt logisk.

Vi saknade en del tunga namn, men det gör man ju ofta och den truppen vi hade kändes stark och bred ändå, och vi kände oss tveklöst redo för att ta en trepoängare.

Vi pratade om att inte börja passivt, som vi har gjort i många matcher, och det lyckades vi väl hyfsat med. Vi dominerade inte med eftertryck, men det kändes ganska kontrollerat och vi hade några halvchanser med för långa stickare och inlägg som kändes farliga. Azzurri hade lite boll, men främst på egen planhalva och det kändes tryggt bakåt. Då får Azzurri en hörna, hinner slå en kort sådan, spelar bollen inåt och avslutar med ett skott. Skottet går på nån och landar hos en Azzurri-spelare fem meter från mål. Denne avlossar rappt och undertecknad i mål hinner ner med högerhanden, men inte bättre än att bollen styrs i stolpen och retfullt snurrar in på (för oss) fel sida om mållinjen.

Helt oväntat, men ändå mycket match kvar, så det ska inte vara nån större fara. Lite trist dock att efter 370 raka minuter i mål med hållen nolla få släppa in ett mål.

Efter detta började vi spela bättre och skapa en stor mängd chanser. Dock hade vi fortsatt svårt att få upp bolltempot högt och hade en erbarmligt dålig kvalitet på sista passningen när främst Pippo stack i djupled. Jag tror att samtliga djupledsbollar rann ner till de blåkläddas målvakt, under hela matchen ... Däremot hade vi väldigt bra kvalitet på inlägg, frisparkar och hörnor. Tyvärr nickades de bort av Azzurri-försvarare eller så nickade vi över eller på målvakten. Det kändes dock verkligen som att målet hängde i luften och oron hade fortfarande inte börjat sprida sig. Då får Azzurri ett anfall till (det var längesen sist), och efter en halvträff till rensning och via en nick går bollen fram till en blåklädd anfallare vid straffområdeslinjen. Vi ligger jämsides med en back, men lyckas inte få fram foten och blockera avslutet ... som via en lite märklig träff går i en båge in i närmsta krysset. 0-2, en riktig kalldusch, och nu börjar det kännas lite motigt. Men ändå en timme kvar, och i alla fall är jag säker på att vi ska vända detta.

Nu börjar vi dock istället spela riktigt dåligt. Långsamt, stillastående, passivt och med mycket felpass. Vi skapar en del lägen, men matchbilden jämnas ut och Azzurri får nu möjlighet att behandla boll mycket högre upp i planen. Men inga fler mål åt nåt håll och vi går till halvtidsvila med ett märkligt tvåmålsunderläge i baken och en avslutningskvart som stank, för att uttrycka sig rätt. Att vår mittfältsdynamo Micke gick sönder efter 25 minuter gjorde inte det hela bättre heller ...

45 minuter kvar och vi vet att Azzurri tidigare har tröttnat rejält i andra, och hoppet är fortfarande högt. Andra halvlek börjar ungefär som mitten av första, med övertag för oss och rätt mycket chanser, dock väldigt få frilägeschanser eller dylikt. Spelmässigt är dock Azzurri lite bättre än i första och vi kommer inte upp i särskilt högt speltempo nu heller. Efter att ha bränt lite fler chanser känns det som att vi ska få en chans när Adam blir fälld i straffområdet och det ser ut som en solklar straff (men ja, jag står 70 meter bort). Domaren blåser dock inte, men en minut senare när en Azzurri-spelare faller VÄLDIGT lätt i vårt straffområde tvekar domaren inte utan pekar på straffpunkten. Frustration är inte ens förnamnet på den känsla som sprider sig i kroppen, och det blir inte bättre när domaren tar elva myrsteg och lägger upp bollen på uppskattningsvis 9 meter (straffpunkten var inte utmärkt på det nylagda konstgräset). Jag ger mig FAN på att rädda bolljäveln och sträcker ut i min fulla längd (vilket är ungefär som en genomsnittlig elvaårings), och lyckas rädda den egentligen rätt välplacerade straffen till hörna. Adrenalinet forsar upp i skallen och jag beter mig rätt galet närmaste 30 sekunderna, men sen är jag lugn igen. :-) Hörnan blir resultatlös, och jag känner att detta verkligen kan bli injektionen som gör att vi kan vända matchen.

Men ... Det ser likadant ut. Emil slår helt perfekta frisparkar på rad, men vi lyckas inte få in bollen. När vi kommer i friare spellägen fastnar antingen sista passningen på nån eller så slår vi bort den eller avslutar i famnen på bollmagneten i mål (eller via ribban ner i den till synes ovetande målvaktens händer). Till slut kommer ändå reduceringen med åtta minuter kvar, när Adam på ett inspel från höger snyggt tar ner bollen på bröstet och dunkar upp den i nättaket på halvvolley. Detta gav äntligen ordentligt med energi, och nu ska det i alla fall bli ett kryss, känns det som! Men icke. Trots en ordentlig slutforcering, där Emanuel får sista chansen i ett princip identiskt läge som Adam hade, får vi inte in bolljäveln och åker, efter sju raka vinster, på första förlusten sen i april. Det är också första gången sen 2008 (förutom året i sexan, när vi åkte ur) som vi förlorar mot ett lag på undre halvan.

Men, förlusten är trots allt inte helt ologisk. Vi har de fyra senaste matcherna inte spelat så bra. Vi är väl fortfarande lite sämre när vi måste föra matcherna och dra upp tempot själva. Varken SP eller Azzurri är ju lag som bygger sitt spel på fart. Så efter att ha vunnit med 2-0, 2-0 och 2-1 var det kanske dags för en match när vi har oflyt och då förlorar. Dessutom har Azzurri varit med i många matcher i år, och lett i halvtid, för att sen tröttna och förlora i andra. Och nån gång ska ju även de orka stå emot. Synd bara att det blev nu. Det ska också sägas att de gör det väldigt bra i andra. De går inte bort sig, och är väldigt duktiga på att täta till försvaret centralt, vilket gör det svårt för oss att spela oss igenom. Vi borde ändå ha kunnat göra fem mål på våra inlägg och frisparkar, men är för oskarpa denna gång.

Matchens Lirare blir denna gång Emil, som har gjort stabila insatser hela året som mittback, och gör det även denna gång. Lite farliga dribblingar ett par gånger, men på pluskontot finns 25-30 perfekta frisparkar som alla dyker ner vid bortre stolpen.

Nu får vi hoppas att Westis och Snipers också går på liknande minor, men resultaten just nu talar ju inte för det. Men man vet aldrig! Drömmen är ju att ha chansen kvar till de två sista matcherna i höst, då vi möter just de lagen.

Lång matchrapport denna gång, hoppas ni orkade läsa hela ... ;-)

/Bomber