Matchrapport: IK Makkabi - Oranje 0-1 (0-0)

Vi åkte i söndags till Stadshagen för en väldigt viktig match. Vinst och drömmen om en topplacering kunde leva kvar, förlust och det skulle kännas väldigt långt upp. Men det viktigaste var trots allt inte tabellplaceringen denna gång, utan att vi skulle visa att vi kunde göra en bra match i 90 minuter. Och bortsett från en lite sämre period i början av andra halvlek lyckades vi med just det!

Makkabi hade imponerat hittills. Efter en något trevande start med kryss mot duktiga Kronoberg och Midia har Storkyrkopojkarna, Snipers och SuS slagits tillbaka med tilltagande stora siffror. Vi hade hittills gjort en otillfredsställande säsongsinledning, där det ändå började kännas allt bättre, och där senaste halvleken mot Kronis kanske inte var fantastisk, men ändå ett klart fall framåt.

Vi var 14 man för dagen (med en motvillig reserv i undertecknad vid behov), men det visade sig räcka.

Vi tog tag i matchen direkt från avspark och skapade en del skapliga chanser. Bakåt kändes det stabilt och Makkabi pressade inte alltför högt utan lät oss bygga upp anfallen lite mer. Matchbilden var ganska konstant första kvarten. Vi var taggade, spelade runt ganska bra och skapade en del. Inte så mycket högkaratiga chanser, men en del blockerade skott från nära håll, skott utanför och Niclas hade ett fint avslut i ribban från straffområdeslinjen. Makkabi stack upp en del, särskilt genom deras duktiga nummer 5, men fastnade allt som oftast 25-30 meter från mål och skotten därifrån vållade inte Martin några problem. Ett skott träffade ribban och såg lite läskigt ut, men Martin såg ut att ha haft den om den gått under densamma.

En bit in i halvleken började vi dock spela runt sämre. Vi visade fortfarande bra vilja, men spelade inte längre runt bollen lika bra. Makkabi fick bollen lite oftare, och skapade nån halvfarlig chans innan vi tog tag i det hela igen. Nu skapade vi allt mer, men antingen missade vi sista passningen i farliga lägen eller fick inte in avsluten. Längst fram i minnet finns Mickes två frisparkar som båda var nära att resultera, den ena ribba ut. Men tyvärr lyckades vi inte spräcka Makkabis nolla före halvtidsvilan.

I halvtid kände vi oss väldigt nöjda med första halvlek. Vi hade ägt halvleken och skapat rätt mycket, och Makkabi hade varit oväntat bleka. Kanske underskattning?

I andra kom dock Makkabi ut som ett mer taggat lag, medan vi kändes något bekväma. En period där Makkabi tryckte på följde, och där ett par farliga skott avlossades, men utan att resultera. Det allra farligaste var en nick på hörna där Martin i mål gjorde en ruskigt fin reflexräddning. Flera Makkabi-spelare hade redan ropat JAAA! innan Martin tippade bollen till hörna. Efter detta tog vi tag i matchen igen och sakta men säkert tog vi över initiativet och började spela runt bättre, jobba hårdare defensivt och skapa chanser framåt igen.

Halvleken gick och det börjades känna som att vi inte skulle få hål på dem den här dagen. Marginalerna var inte på vår sida, utan passningar stannade längst ut på nån försvarares häl, och skott hann precis täckas eller missades knappt. Vi fick dock ännu lite mer vind i seglen när en Makkabi-spelare fick syna det röda för en frilägesutvisning med kvarten kvar efter att ha fällt Niclas vid straffområdeslinjen. Förseelsen skedde dock nån meter utanför straffområdet och frisparken blev resultatlös. Men med tio minuter kvar fick Jonathan, som dittills hade slitit hårt och skjutit mycket utan att näta, ett friläge och han gjorde inget misstag. Han rundade målvakten och la in bollen med sin, enligt ryktet, egentligen obrukbara högerfot. :-) Glädje och lättnad i ett. De sista tio minuterna blev det som det ofta blir när ett lag leder med lite tid kvar - Makkabi försökte trycka på för ett kvitteringsmål och vi hamnade lite längre ner. Det var nervöst, men de blåklädda lyckades inte skapa så mycket mer utan när domaren blåste stod det mycket välförtjänt 1-0 till Oranje på (den imaginära) resultattavlan.

Säsongens hittills bästa insats var ett faktum. Alla jobbade hårt hela matchen, och vi vågade även spela runt bollen en del. Försvaret kändes stabilt, både med och utan boll, mittfältet låg nästan alltid rätt och fördelade bollen bra och anfallarna jobbade också föredömligt och rörligt, även om vi kunde ha fått in nåt mål till. Utmärkelsen Matchens Lirare går denna gång till Douglas, som slet som ett djur hela matchen, var lugn med bollen och bröt ett oräkneligt antal spelvändningar från motståndarna. Men det var den här dagen många som får ett plus efter sitt namn.

Nu hoppas och tror jag att vi kan hålla oss på den här nivån framöver. Vi kan spela ännu lite bättre, men såna här insatser är jag som coach fullt nöjd med! Storkyrkopojkarna härnäst!

/Boss